Om natten

Jag är en väldigt impulsiv person som gärna slänger mig in i saker utan att riktigt tänka. Jag kan verkligen inte se längre än min näsa räcker och jag har hela mitt liv haft en attityd om att Allt ordar sig. Och det gör det, på något sätt, även om konsekvenserna kan vara väldigt jobbiga.
Jag kan läsa i tidningar om personer som levt i en pressad situation och begått självmord. Ofta har de begått brott eller befinner sig i en riktigt ekonomisk knipa.
Jag kan då fråga mig själv om vad i deras situation som verkligen är så illa att den inte går att lösa? Eller är det så att de blivit så djupt deprimerade att de svarta tankarna sagt åt dem att ingen vill ha dem kvar i livet, de gör alla en tjänst om de inte finns mer?

De senaste veckorna har jag haft så mycket att tänka på att min hjärna börjar säga ifrån. Jag kan stirra på en dataskärm med ett mail, skrivet på vanlig, enkel svenska (inget fackspråk) och inte förstå vad det står.
Jag förstår nu hur det kan kännas när allt omkring sig snurrar så fort att man inte hinner med. Dagarna susar förbi så fort, för fort, och det känns som man inte hinner mer än att vakna innan dagen är slut och allt arbete är kvar. Alla drar i en , ringer, messar, mailar och undrar ilsket varför man inte svarar. Det blir mer och mer krav, högarna med att-göra-listor blir högre och högre. Frågor, suckar och elaka kommentarer. Man vill bara för en liten, liten stund kunna få en paus, en paus att andas och bara få slappna av utan att känna skuld.
Men det finns inga såna stunder. Särskilt inte idag med sms, mail, mobiltelefoner och Facebook, det finns inga ställen att gömma sig på längre.

För mig är nätterna ett gömställe. Med mörkret kommer lugnet och det känns som om hela världen sover. Då får jag mitt andrum och får en chans att hinna ikapp, både mentalt och med arbetet. Jag kan blunda, luta mig tillbaka och bara sitta och lyssna på hundarnas andetag. Det är då jag laddar batterierna.
Jag jobbar mer effektivt på nätterna, kan sortera högar med papper, öppna brev och komma på lösningar på mina problem. Skickar jag ett mail så vet jag att det tar minst åtta timmar innan jag får ett svar eller någon ringer. Jag behöver inte sitta och vänta vid telefonen, rädd för att missa något.

Jag tror inte att självmorden är för de fega som inte vågar ta itu med sina demoner. Jag tror det, för många, är det enda stället där de får vara helt i fred och äntligen får att andrum.