Hundens grundträning är A och O

Diesel vilar sig i form ;-)

Igår passerade sista dagen i april och vi har nu gått in i en ny årstid – våren (även om jag är skeptiskt för här snöade det för fullt). Det innebär alltså att det nu är lite mer än 4 månader kvar till älgjakten och endast 3 månader kvar till grävlingsjakten. Det innebär också att det är nu alla hundägare ska vara mitt upp i grundträningen med sina hundar. 

Grundträningen är A och O inför höstens kommande jaktsäsong. Det är under den perioden som de mer basala kvalitéerna hos hunden ska utvecklas såsom syreupptagningsförmåga samt lokal uthållighet (uthållighet och hållfasthet i muskler, senor och leder).

Under den här perioden bygger hunden upp och förbereder kroppen för att tåla mer intensiv träning och detta är ett måste om du vill kunna träna den nödvändiga kvalitetsträning som gör hunden snabb och formtoppad och i förlängningen vill undvika avbrott under jakten på grund av skador.

Hur grundträningsperioden läggs upp kan variera och det beror helt på din hunds utgångsläge. Ju tidigare era förberedelser inför hösten börjar desto längre grundträningsperiod – dvs desto längre tid till att förbereda hunden inför den träning som kommer att krävas längre fram.
Jag brukar förklara träningsperioderna som att du under den ena perioden förbereder hunden inför den kommande. Har du exempelvis ett halvår på dig inför hösten kan fyra månader med fördel inriktas på grundträning och de sista två månaderna på kvalitetsträning.

Inrikta träningen på distans och mängdträning, se till att hunden får många mil i benen men det är även viktigt att hunden får kompletterande och skadeförebyggande träning såsom styrka- samt rörlighetsträning. Ett exempel är skritträningen jag skrev om förra veckan, du hittar det inlägget här. 

Basen i hundens träningsprogram bör vara distansträning, dvs pass om 30-60 min i en jämn fart som inte är snabbare än att hunden travar, hunden ska också hålla en jämn hastighet under hela passet, tappar hunden tempo i slutet av passet får du backa bandet och korta ner träningspasset. Använd dig av en timer och uppmätta sträckor för att kunna kontrollera hundens tempo och hastighet (s=v*t).
Utöver det är det bra att lägga in ett långpass per vecka som successivt blir längre och längre, utöka med ca 1-3 km per vecka (beroende på hundens storlek), även här ska hunden trava samt hålla ett jämt tempo.
Ett intervallpass per vecka som förbättrar snabbhet och uthållighet är också på sin plats, t ex enligt följande: galoppera hunden 3-2-1 min i högt tempo utan att hunden tappar tempo, återhämta hunden ca 30 sekunder mellan intervallerna genom att trava lugnt. Upprepa serien 2-3 gånger. Börja passet med ca 10-15 minuter lugnt trav och avsluta med trav och sedan vanligt promenad tempo. 

Lycka till!

Har du några frågor så tveka inte, ställ dem i kommentarsfältet eller skicka ett mail till jemtcraft@gmail.com. Dela gärna men glöm inte uppge källa!

Har du missat den första delen?

 Del 1, Träna i skritt

Tenas första björn

 

 

# Throwback

Dagen började med att Tena fick tag på älg som hon släppte efter ca 1,5 km. Hon kom tillbaka, sökte upp mig och sprang sedan vidare upp i ett berg där det blev upptag igen. Där stod stilla i ett par minuter innan det gick loss, det gick undan men efter ca 400-500 m övergick det till gångskall och efter ytterligare 10-12 minuter blev det fast ståndskall.

Jag var helt säker på att Tena stod och skällde på en älg så jag hade ingen brådska. Jag tänkte att hon fick stå och skälla en stund så jag passade på att fika och började sedan smyga mig in på ståndet efter någon timma.

Hundra meter från Tena började jag misstänka att om det inte var en väldigt beskedlig älg så var det något annat. Dels hade hon rört sig ovanligt lite på ståndskallet och dels var det så tyst, inte en kvist som knakade. Ju närmare jag smög desto starkare blev tankarna om att det inte var älg.

Jag hittade ett gammalt skotarspår som jag följde så det gick hyfstat att smyga fram. Jag ville se Tena för att försöka få ögonkontakt med henne eller åtminstonde få se åt vilket håll hon stod och skällde. Till slut fick jag syn på lite brun päls i buskarna snett till vänster framför mig, Tena stod snett till höger. Det är bara brun päls som syntes så det gick inte att se vilken del på björnen det var, ännu mindre i vilken riktning den låg. Efter någon halv minut reste han sig lite och vred på sig men det gick fortfarande inte att se vilken kroppsdel det var. Med tanke på Tenas arbete med björnen, hon har stått så länge och skällt, så gällde det att inte hasta iväg skott. 

Jag trodde för en kort stund att björnen hade smugit iväg men Tena stod kvar i samma position och skällde så björnen hade alltså bara flyttat sig något steg. Jag smög fram ytterligare sju-åtta meter och då hade jag en smal öppning där jag såg att det rör sig lite i blåbärsriset, kanske 25 meter framför mig. 

Efter en kort stund fick Tena syn på mig och kommer springande mot mig, då ser jag hur björnen reser på huvudet i blåbärsriset och tittar rakt emot mig. Jag skjuter honom rakt i pannan och huvudet på björnen faller ner. Jag avvaktar i några sekunder och småspringer sedan fram mot björnen redo att skjuta igen men björnen var redan död. Då hade Tena skällt på björnen i mer än två timmar.

//Palla

Björnen har vaknat

 

 

Ett säkert vårtecken är såklart när björnarna börjar vakna till liv. En liten björn hade passerat asfaltsvägen mellan Kälen och infarten till Tjutboda och har förmodligen tillbringat vintern under några av alla vindfällen som finns uppe på berget.

Vorsteh vs björn

Jag verkligen älskar den här bilden på Diesel.

Så här gör jag

Tratt imponerade på många när hon vid 8 veckor ålder kravlade runt på björnen som sköts för Tena i höstas. Det som inte riktigt kommer fram på bilderna är att det ligger medvetet arbete bakom. Jag ser kontakten med vilda djur (tama också för den delen) som en del av den viktiga miljöträningen, det handlar alltså inte om någon form av prägling.

Här ska jag försöka förklara hur jag tänker när jag har med mig valpar. Jag hade arbetat på samma sätt om det hade varit ex en älg som valpen varit aningen skeptisk för.

Tratt var skeptisk till en början, men nyfiken. Det är nyfikenheten som är det viktiga tycker jag.

När björnen var avlastad satte jag mig ner på backen en bit från björnen med Tratt framför. Eftersom Tratt kom ganska nära på egen hand när björnen var på dragaren valde jag att sätta mig ca 1 m ifrån den, hade hon varit mer avvaktande mot björnen på dragaren hade jag suttit ner längre ifrån. Jag vill vara på ett avstånd där hon känner sig trygg och kan slappna av men samtidigt så nära att hon inte kan låta bli att bli intresserad av den.

Där satt vi och tittade när de arbetade.

Efter en stund blev hon lite nyfiken och började vrida på sig i mitt knä. Hon sträckte lite på sig för att se lite bättre men hade fortfarande kroppskontakt med mig.
Här gäller det att inte skynda på, sätt dig bekvämt med detsamma och ställ in dig på att du kommer få sitta där en bra stund. Hellre det än att det börjar krypa i benen. Självklart får man byta sittställning, men berätta för valpen att de kommer röra lite på dig så det inte kommer som en chock när den har all uppmärksamhet framåt.

Jag sitter tyst och tittar på när de andra arbetar med björnen. Jag pratar inte med henne, varken beröm eller hejar på. Jag tycker att det är viktigt att hon får lösa det i sin egen takt.

Jag satt kvar helt lugnt medan hon smög lite närmare björnen och luktade försiktigt på ramen (björnens tass), undersökte den noga...

... och smakade lite.

Då hon kommit på att björnen var riktigt intressant fortsatte hon sin undersökning. Fram till nu har jag suttit kvar på samma ställa som där hon lämnade mig. Men nu hade glömt bort mig och var helt fokuserad på björnen och vad de andra gjorde så då kunde jag resa mig.

För vissa valpar går det snabbare och för vissa kan man få sitta på backen med valpen i knät hela tiden. Jag försökte göra samma sak med Lillan men hon var inte redo. Hon bet mig i handen, slängde sig ur famnen och störtade iväg för att gömma sig under bilen.

Får du en sådan reaktion så bli inte deppig för det. Det här är en del av miljöträningen och för att kunna ta till sig den krävs en viss grad av mental mognad, att valpen inte är reda vid åtta veckors ålder säger ingenting om hur valpen kommer bli som vuxen hund. Sen är det också viktigt att komma ihåg att Tratt känner mig sedan hon föddes, vi har redan skapat ett band mellan oss.Så innan ni tar med valparna ut på äventyr är det viktigt att ni först lär känna varandra och att valpen vet att du är tryggheten.

Undersöker resten björnen...

... väntar med spänning när buken skulle öppnas.

Återigen, det viktiga är att man inte gör någon "stor grej" av det. Jag lockar inte på henne, tvingar inte fram henne och jag berömmer inte heller när hon kommit fram utan pratat med henne precis som jag brukar. I och med att alla är fullt upptagna så ligger inte fokus och förväntningarna på henne. Hon får smyga runt och undersöka omgivningen men självklart under övervakning. Finns det en chans att valpen kan bli skrämd av t ex maskiner som körs igång så ta det säkra före det osäkra och locka med dig valpen en bit därifrån och hitta på något annat under tiden.

Smakar på blod

Och hur gick det för Lillan då? Jo, hon vågade sig fram och satt på grusvägen och tittade. Får de bara lite tid på sig att lösa det själva så brukar de lossna. Tålamod är hemligheten!

Har du några frågor eller är det något jag behöver förtydliga så är det bara att maila mig på jemtcraft@gmail.com :-)  //Johanna