Deprimerad

Alla som känner mig sedan tidigare vet att jag fick diagnosen Klinisk depression för länge sedan och att jag fortfarande kämpar med att hålla den under kontroll. Det är något som jag brukar vara öppen om och jag har märkt att när jag pratar så är det fler som öppnar upp sig. Jag tycker att det är viktigt att våga prata om vad depression egentligen är och att inte romantisera eller bara skrapa lite på ytan.

För det första så är det viktigt att man håller isär begreppen deppig från deprimerad. Personligen brukar jag förklara det med att deppig är något vi alla är lite då och då, man känner sig nedstämd och ledsen för något som hänt men man känner att det finns glädjeämnen i livet som ger en återhämtningsperiod och efter en tid känns allt bra igen.

Det som skiljer den deppigheten från en riktig depression är när det tar längre tid för att komma tillbaka till ”normal” igen och det som tidigare gav så mycket glädje känns inte viktigt längre. Efter en tid fastnar man helt i detta nedstämda läge och man får allt svårare att uppleva någonting annat.

För det andra så ska man vara medveten om att en riktig depression inte är något som väldigt sällan går över av sig själv, det är inget som man kan ”rycka upp sig” från. Det som är så läskigt är att den smyger sig på. Deppiga är vi alla till och från, det är inget konstigt med det och då är det svårt att känna när det går från en vanlig nedstämdhet till att man fastnar i mörkret och vet inte om att man är där för det har blivit en del av vardagen, man känner just då inte till någon annan verklighet. 

Det är precis så här det är, det som börjar med en liten känsla tar till slut över hela ens person.

Att jag väljer att ta upp det nu är för att det påverkar mig som hundtränare otroligt mycket. Vissa dagar är det ansträngande att ens kliva upp ur sängen, trappen till övervåningen känns som ett maratonlopp och jag drabbas av torgskräck. Såna dagar är det väldigt svårt att hitta motivation till att träna hundar och om jag inte kan hitta motivationen, hur ska jag då kunna övertyga mina hundar?
Samtidigt så bombaderas jag av bilder på sociala medier om hur alla tränar och tränar, det går så bra, alla mår så bra, livet leker och hundarna utvecklas utan bakslag. Det är inte så att jag på något sätt missunnar dem framgången, absolut inte. Hade det varit jobbigt att läsa (vilket det inte är) är det bara att scrolla förbi utan det handlar mer om att jag måste lära mig att inte jämför mig andra :-)